Resereportage från fd musikelever

Hej!
Vi heter Malin Wättring & Hannah Shermis, vi gick på musiklinjen på Fridhem 2007 till 2009. I skrivande stund sitter vi i centrala Chennai i Indien. Här studerar vi det Sydindiska rytmsystemet Konokol under en månads tid. Vi tänkte härmed skicka en hälsning till er alla och berätta om vara upplevelser.
På Fridhem hörde vi talas om Konokol då flera lärare är inne på detta rytmsystemet och hur man kan tillämpa det inom jazzmusiken. Vi blev inspirerade och ville lära oss mer om ämnet. Vi fick kontakt med en Konokollärare i Indien och beslöt oss för att åka dit. Under sommaren och hösten jobbade och slet vi som dårar för att spara ihop pengar. Den 12 november bar det av till Chennai, huvudstaden för Sydindisk musik.
Här bor vi hos en indisk musikfamilj. Vi tar lektioner av dottern i familjen, Shantala Subramanyam, som är en mycket duktig flöjtist, men även utbildad i rytm och sång. Det är en regel att indiska musiker lär sig sjunga kompositionerna, skalorna och klappa rytmerna innan de tar sig an instrumentet. Redan som barn får man jobba hårt i flera timmar om dagen för att lägga en bra grund. Till familjen hör också Shantalas bror Shashank. Pappan började utbilda honom redan vid 5 års ålder och hans första konserter var som11­åring. Idag, vid 31 år, anses han vara en av de mest framstående flöjtisterna i Sydindisk klassisk musik, och turnerar världen över. En ovanligt ung ålder eftersom erfarenhet väger tungt här. Vår lärare Shantala är 27 år och började uppträda professionellt för bara fyra år sedan. Hon är idag en "Rising Star" på den Sydindiska musikhimlen.
Det blir mycket hårt arbete med studierna här i Chennai. Vi får en timmes privatlektion om dagen och det krävs att vi övar minst fem timmar varje dag för att hänga med i det höga tempot. Inom sydindisk musik jobbar man med cykler på samma satt som vi jobbar med taktarter. Vi har fått jobba med tre olika cykler, 8, 5 och 7. Vi övar olika rytmer, grupperingar och förskjutningar inom dessa. Allt handlar om siffror och vi har fått damma av våra gamla mattekunskaper. Vi vrider och vänder och nöter alla övningar så att de ska sätta sig i kroppen. Men även om vi jobbar hårt har vi bara skrapat på ytan. Det används vanligtvis 14 olika cykler i konsertsammanhang och det finns sammanlagt 135! Mycket arbete kvar när vi kommer hem.
Trots mycket övning hinner vi ända insupa den indiska kulturen. Att bo hos en familj tycker vi är det bästa sättet att få en inblick i indiernas vardag. Pappan Subbo ger oss timlånga historielektioner varje dag men lär oss också om indisk mat, politik, konst och de stora problem Indien tampas mot. Landet lider av enorm fattigdom och överallt möter man människor som lever i misär och slum. Tiggare ber en om pengar nästan varje gång man går ut. Som västerlänning betraktas man som mycket rik, vilket är konstigt för oss eftersom vi ser oss själva som fattiga studenter. Trots det hårda livet upplever vi indierna som ett glatt och hjälpsamt folk. Den indiska gästfriheten är märkbar och på tre veckor har vi gått på tre indiska bröllop. Vår familj tar oss med på konserter och dansföreställningar nästan varje dag. Under december månad är det en jättestor musikfestival i Chennai som människor från hela världen vallfärdar till. Funderar ni på att åka hit är den bästa tiden absolut i december, vädret är som bäst då. Det är vinter och bara 30 grader. (haha)
Vilket äventyr vi har och vilken inblick vi fått! En resa vi kommer minnas hela våra liv och ny kunskap att färga vår musik med när vi kommer hem. Hoppas allt är gott i fina Sverige!

Stor kram Malin & Hannah
ps. Har ni några frågor, hör av er till malinwattring@gmail.com